Regn är klassisk friform. Fem scener, fem nya roller i varje scen. Varje scen kör nästkommande scen mer eller mindre ännu längre ned i elände och skit. Allt inslaget i ett svulstigt minne av en ensam överlevande i ett hav av anonyma kors på en soldatkyrkogård. En scen som Spielberg senare stal till Ryan.
Foldertexten: Månen, en väldig, förspänd, dragare simmade långsamt upp på himlavalvet. Fångat i dess osynliga tömmar, tvinnade av kalla månstrålar, satt tidvattnet; och i takt med att tidvattnet motvilligt drogs tillbaka för att omfamnas av de rullande bränningarna blåste en kall vind in från Havet. Under de regntunga, mörka moln som vinden förde med sig in över land badade ett vidsträckt fält i smutsig smog. Solens sista strålar letade sig ned i molnsprickorna och spred ett dunkelt sken över jorden. Vattendropparna som fastnat på daggkåpornas blad var färgade blekgrå av kolröken, och deras tyngd fick stjälkarna att böja sig. Marken var vattendränkt och rostbrun; sparsamma tuvor av tveksamt, grönt gräs vajade tungt av och an i sefyren.
Mellan tuvorna och den smala stigen stod rad efter rad med uniforma, vita träkors, ett anonymt monument över krigets elände, det ena korset identiskt med det andra, och kastade långa, formlösa skuggor över såväl jorden som den mänskliga historien. Det var, bortsett från regnet, en stilla syn—ett levande fotografi.
Mot den svartmålade wellpapphorisonten tornade resterna av det raserade S:t Emmerton upp sig. En strimma rök steg upp från sakristians skorsten, tunnades ut, och försvann.
En gammal, kutryggig man klädd i blå täckjacka med blomsterbuketter under armen banade stödd på en krycka sin väg fram på den leriga stigen. Han vek av från den och gick in mellan korsraderna, mycket noga med var han satte kryckan och fötterna. Han haltade. Han stannade tillslut framför ett kors och böjde sig ned.
(En ung mans svulst!)
- 5 spelare, 1 spelledare
- 2-4 timmar
- Klassisk friform
- Stockon, 1997